Det är inte magi som skiljer duktiga dirigenter åt, det är övning, övning, övning

Det pratas ofta om bristen på dirigerande kvinnor, både i Sverige och i övriga världen. Jag har ofta tänkt att det kanske är ett alltför bistert klimat för oss unga kvinnor att komma fram i. Och visst är att något händer på vägen upp till pulten -­‐ ju mer prestige som ligger i uppdraget, desto större chans att en man håller i taktpinnen. Glädjande är då att inom FSK upplever jag en stark ström av uppbackning från flera kollegor, många som värnar om oss studenter och gärna vill att vi ska få komma fram. Förra året, på konventet i Malmö, var jag helt ny i det här sammanhanget. Jag kände mina vänner från studietiden i Malmö, men i övrigt var Föreningen Sveriges Körledare en obekant skara för mig. I år känner jag mig helt hemma. Människor jag mött förra året kommer ihåg samtal vi haft och vi tar upp tråden där vi slutat och diskuterar hur vi ska fortsätta utveckla vårt arbete framåt. Vi önskar varandra lycka till med det fortsatta arbetet och jag upplever att jag får enorm uppmuntran bara genom att jag är där. Det finns onekligen plats för mig, något som inte alls är självklart.

I ett sammanhang med folk som är vana att leda kan annars luften bli märkligt tunn och utrymmet att synas och höras mindre än vad en körledare, som ju har ca 50% av det totala utrymmet under en repetition, är bekväm med. Vi är ju ledare för att vi gillar att få våra ideér förverkligade, att vi för det första har gott om galna påhitt är ju själva grunden i vår proffession och de flesta körledare jag känner är inga panelhönor direkt. Och visst märks det, samtalsämnena sinar sällan och den som åker ensam till ett konvent för första gången behöver inte vara orolig för pinsamma tystnader.

Så hur kan jag då få plats, när det redan är så mycket folk som har mycket att säga? Ett svar är väl att det är upp till en själv att ta plats, men riktigt så enkelt är det inte. För om man, som jag, aldrig lyckats bemästra konsten att "inte ta för sig" och "verka klok genom att hålla käft" utan låter det som är på insidan välla fram, har högtflygande drömmar och mycket energi så är det otroligt viktigt att det får komma fram i ett sammanhang där det förvaltas väl. Det upplever jag att FSK gör, och att få prata med kollegor och känna att de tar en på allvar, kommer ihåg en och genuint verkar glada för ens framgångar är nog det jag bär med mig från konventet i Arvika. Förutom ovärdeliga mötena kollegor emellan, innefattade helgen flera fina konserter och seminarium, varav Tone Binca Dahl´s föredrag är det som satt störst avtryck hos mig. Hon pratar om dirigenten ur ett mycket "verkligt" perspektiv -­‐ och det inspirerar mig till att öva, förbereda, planera och fundera flera varv extra kring hur jag agerar i mitt möte med kören och musiken. För en sak är säker, det är inte magi som skiljer duktiga dirigenter åt, det är övning, övning, övning. Till sist, vill jag lägga in en liten serie jag gjorde förra året.